Kanske är våra minnen ett slags tidsmaskiner som markerar vår dödlighet, ett slags fönster till ett tidigare liv, eller livet i framtiden. Vår tid är besatt av hågkomst, att samla in och dokumentera oss själva. Vi gör allt för att säkra vår egen existens. Våra subjektiva minnen är under ständig omtolkning och redigeras hela tiden. Vad blir då kvar av de minneskapslar vi alla bär omkring på?